Det har tagit ett tag men nu känner jag att jag är redo att skriva.
Vill bara varna för att detta inlägg kan bli ett väldigt låååångt inlägg!
Den största anledningen till att jag kommer skriva om min förlossningsupplevelse är för att jag vill komma ihåg i framtiden hur tacksam jag är över att jag fick en normal och förhållandevis lätt förlossning denna gång.
Jag kan snabbt bara dra en kortis om min första förlossning. Någon gång kanske det kommer ett inlägg om den men inte just nu.
Jag hade en ganska jobbig förlossning med storebror. Ett galet intensivt öppningsarbete och ett snabbt avslut med sugklocka.
Varken jag eller maken kände oss trygga, hörda eller sedda under den förlossningen och vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss eller vad vi kunde ställa för krav på stöttning, varken under eller efteråt och jag kände mig överkörd, utlämnad och näst intill utsatt för ett övergrepp. Dessa känslor har jag förträngt ganska bra då jag egentligen inte gått igenom min förlossning med någon efteråt professionellt.
Har inte sett detta som ett direkt problem innan det nu var dags för att gå igenom en ny förlossning inom kort. Jag har från mitt första inskrivningssamtal på MVC tagit upp detta med min barnmorska och vi har både jag och maken fått prata med barnmorskan, läkaren och även varit på samtal på Animamottagningen på Huddinge Sjukhus. Vi gick en uppfräschningskurs på profylaxen och skrev ett tydligt förlossningsbrev med hur vi upplevt våra första förlossning och vad vi ville göra annorlunda denna gång.
Trots detta så blev jag bara mer och mer nervös inför den kommande förlossningen och det blev inte bättre av alla skriverier om den bristande förlossningsvården i Stockholm.
När de första små tecknen kom på att förlossningen var nära så fick jag panik. Här måste jag ge min make all eloge för det stöd som han gav mig.
BF kom och gick vilket förvånade oss då storebror kom i vecka 39 +5.
10 dagar över tiden så hade vi varit på överburenhets UL och haft ett MVC besök som bara gjorde mig förbannad. Vi var mer än redo för bebis ankomst. Vaknade vid 05.15 på morgonen och behövde gå på toaletten. Inser då att, jo jag har nog sammandragningar och de kommer med jämnt mellanrum. Började klocka dem och de kom med ca 5 min mellanrum. Väntade en stund med att väcka maken, men kl 06.00 kände jag att det var dags. Vår barnvakt hade minst 1h framkörning så det gällde att inte dra ut på tiden med att ringa dem och med tanke på att första förlossningen tog 10h från första värken tills att storebror var ute så visste vi att denna kunde gå snabbare.
06.30 ringer jag in till förlossningen då vi kommit fram till att vi ville ringa dem vid ett tidigt skede, berättar om den långa framkörningen på barnvakt och får svaret att kom in när ni kan men ring när ni är på väg.
Inser samtidigt att den där timmen nog inte kommer räcka då jag nu har ca 3 min mellan värkarna och börjar känna mig lite stressad över detta. Ringer en granne som lovar att ta storebror till den "riktiga" barnvakten kommer.
Hahaha hann självklart med en bild i värkarbetet. Minen beror på att jag är fullt upptagen med att andas.
Strax efter 08.00 kommer vi in till förlossningen. Känner fortfarande att jag har andningen, värkar och smärta under kontroll men värkarna kommer tätare och blir mer intensiva. Får ligga med CTG i ca 40 min och vi känner av att personalen är lite stressade. Vi var medvetna om hur deras situation var innan så känns det ändå okej. Vi har ju ändå gjort detta en gång tidigare och vi är ju på plats om något skulle hända. Efter ca 50 min så gör de en första undersökning och jag är öppen 3cm.
3 cm herregud, jag ska ju vara öppningsdrottningen (öppnade mig från 3 cm till 9cm på 2h första förlossningen)
Vi får valet att antingen åka hem och vänta eller ta en promenad i korridoren.
Valet var enkelt, de blev en promenad. De sa åt att vara tillbaka om en timme så skulle de ha ett rum färdigt åt oss. Behövde vi så fick vi ju självklart komma tillbaka tidigare.
Under tiden passar vi på att kolla av att barnvakten kommit fram och kunnat byta av grannen.
Tror även att maken hinner med att samtal till chefen om jag inte minns helt fel, nån var det i allafall han ringde....
Efter 40-45 min är jag så kissnödig så att vi bestämmer oss för att gå in på förlossningen igen.
(Varför finns inga toaletter i korridoren utanför förlossningen ??)
Klockan är då ca 9.50. Där i korridoren känner jag att jag fortfarande har kontroll på värkarna genom att andas mig igenom dem. Tyvärr är inte rummet färdigt ännu så vi blir stående i korridoren och det var nog det värsta under hela tiden. Att stå där och höra andra föda när man själv är på väg in, det är ingen hit kan jag säga.
Slutade med att jag gick med händer för öronen genom korridoren. När vi står där och väntar så känner jag helt plötsligt i en värk hur bebisen vrider sig neråt i en spiral och smärtan tilltar avsevärt.
Säger då till maken att nu får de nog ringa efter den där narkosläkaren med ryggbedövningen för nu är det inge roligt längre.
I samma veva så får vi tillgång till rummet och den barnmorska som ska hjälpa oss. Nu är klockan ca 10.10
När barnmorskan som ska hjälpa oss kommer in i rummet så hinner jag bara tänka, åh hjälp hur ser hon ut??
Hon såg i en första anblick helt skräckinjagande ut. Med en stor knut på huvudet inlindad i en lila sjal, en landstinget handduk virad runt över axlarna som en boxare och med både ögonskugga och läppstift i en stark lilafärg så blev jag allt annat än lugn.
Jag står på tå i varje värk och känner att jag tappar kontrollen på andningen. För att ringa efter narkosläkaren så måste de först sätta en infart i armen och den försöker de sätta mitt i en värk, eller rättare sagt hon börjar och det kommer en värk. Eftersom det nu är riktigt jobbigt med värkarna så knyter jag handen så hårt att jag spränger blodkärlet hon försöker sätta infarten i.
Måste ju tillägga att barnmorskan var en helt underbar människa som med sitt sätt lugnade mig så fort hon började prata och chocken över allt lila lagt sig.
Hon inser ganska fort att det inte kommer funka med infarten och bestämmer då att jag ska hoppa upp i sängen för att kunna gör en ny undersökning.
Kl är nu ca 10.15-10.20 och man gör undersökning nr 2.
Har nog redan insett att det där med ryggbedövning det kommer jag kunna glömma men hoppet finns ju kvar.
I samma veva som vi kommer in i rummet börjar jag även "öva" på lustgasen då jag fick panik av den förra gången så hade vi bestämt att vi skulle prova den i ett "tidigt" skede denna gång.
När hon har gjort sin undersökning så konstaterar hon att hinnan buktar och att vattnet inte gått ännu.
Jo tack, det har jag koll på.
Så hon ber mig att i nästa värk pressa på lite. Sagt och gjort, jag pressar när nästa värk kommer och tjoff där sprutar vattnet ut åt alla håll. I samma veva hör jag henne säga,
- Oj oj lilla gumman du kommer inte hinna få någon ryggbedövning för nu ska du föda barn!
Ja ha kul tänker jag, vad trodde hon annars att jag var där för??
(jag fick efteråt veta att jag öppnade mig från 6-7 cm till vidöppet i den värken)
Hon inser samtidigt att hon är själv i rummet och blir för en sekund lite stressad. Men som en skänk från ovan så kommer det in en undersköterska och frågar om hon behöver hjälp.
-JAAAA för här kommer det en bebis säger hon.
Nu har jag lustgasen i högra handen och maken i vänstra och andas som en galning i masken. Varför var det ingen som sa åt mig förra gången att lustgasen är typ ens bästa vän??
Ber maken att torka, jag tänkte mig i handen för den gled runt i hans men han trodde jag menade pannan så det går en "mikrosekund" innan jag inser att han torkar på fel ställe, - INTE DÄR i handen fräser/flämtar/skriker jag till honom utanför masken, stackarn!!
Det går väl 1-2 värkar, och sen hör jag barnmorskan säga att nu är
- Snart huvudet ute, en värk till!
Och det ända jag kan tänka på är svägerskans beskrivning av "ring of fire", jo det svider lite men är helt okej. Den är ju underbar den här lustgasen!!
Barnmorskan ber mig att ta bort lustgasen, så att jag kan andas mig igenom nästa värk (ska tydligen vara bra för att undvika att spricka..) Slänger ifrån mig masken och vrålar att:
- Då behöver jag en hand till!
Genast känner jag undersköterskans hand i min. Här är nästa stackare.....
Nu är det rätt intensivt och när barnmorskan nu säger att i nästa värk då tar du i så att huvudet kommer ut, så jag tar i allt vad jag kan och klämmer åt både maken och undersköterskans händer och krystar av bara den.
Ploff där kom en unge, inte bara huvudet,
-Oj oj oj oj här kom en bebis och han kissar och bajsar hör jag barnmorskan skratta fram.
Alltså den där känslan när det där varma lilla bebisen glider ut, den här helt underbar! För nu vet man att det är över, typ.....
10.53 föddes Charlie, 3410kg och 50 cm lång.
Eftersom det gick så fort så finns inga anteckningar på förlossningsarbetet i min journal men 10 krystvärkar och 35 min efter att vi kom in på rummet kom Charlie.
Goa lilla galna unge som hade lite bråttom ut, varför skulle du vänta så länge för att sen spurta på upploppet?
Säg hej till en nyfödd Charlie!
Här är Charlie nu nioveckor gammal
Den här förlossningen blev allt som jag hade önskat till den första, vi hade en underbar barnmorska som kände av mig, hon styrde med en vänlig men bestämd hand och var lyhörd för våra önskemål. Maken och jag hann prata under värkarbetet och jag hade kontroll på andningen och värkarna.
Är så himla tacksam att jag fick en bra "sista" förlossning. Trots hög arbetsbelastning så kände vi aldrig av det på Huddinge Sjukhus, varken på förlossningen eller på BB.
Nu när ni träffat lillebror Charlie så kommer här även en presentation av storebror.
Säg hej till Viggo!
Grabbarna Boys!
Jag har med detta inlägg valt att börja skriva om killarna med namn så mamma, ingen fara!
