Snart flytt

Är hemma med bägge killarna idag då de båda hade feber igår och Viggo har sån himla hosta. Vill ju inte att han ska bli sjuk nu inför helgens flytt och nästa vecka då vi åker till Gran Canaria.
Som sagt flytt till helgen så det är smått kaos här hemma. Kartonger överallt och en liten sötkorv (Charlie alltså) som bestämde sig för att börja ställa sig upp och gå mitt i allt. 8 månader gammal, har sagt sedan han var nyfödd att jag har känslan av att han kommer gå innan han blir 10 mån och verkar ju som om jag kanske kommer få rätt.....

Är så himla kluven till flytten, det ska bli jätte kul när vi väl flyttar in i radhuset men det är med gråten i halsen  och små panik som jag flyttar härifrån. Jag har alltid varit av inställningen att jag klarar mig själv men sen vi fick Viggo och maken var borta första vändan i sandlådan och jag fick mina gallanfall så blev jag lite tvingad att börja be om hjälp av folk nära mig. Och våra grannar har varit helt underbara. jag har kunnat ringa dem mitt i natten om det behövts och de har ställt upp i vått och torrt. Så det är med stor sorg i hjärtat jag nu lämnar mitt lilla skyddsnät. Visst det är inte tok långt vi flyttar och både bror och pappa kommer närmare men vi har haft sådan underbar gemenskap i vår lilla grupp av grannar som har umgåtts. Ute på sommaren vid grillningar, strandbesök och gemensamma utflykter till advents och nyårsmys. Har verkligen fått vänner för livet i vårt "lilla" hus här i förorten.
Visst vi kommer få nya bekantskaper i nya området också men för mig är detta första gången jag umgås med mina grannar.

Så om jag inte kikar in här innan vi flyttar ut så säger jag nu hej då till vår lilla bostadsrätt och längtar till vårt nya radhus i den skärgårdsnära kommunen österut.

På återseende!

Kikar in och säger.....

Hej!

Tänkte göra en liten uppdatering har ju varit vääääldigt lugnt ett tag. Men som vanligt har det varit liite mkt senaste tiden. Frågan är tar det någonsin slut? Tur jag är föräldraledig för annars vet 17 hur jag skulle hunnit med något.
Kommer ni ihåg att jag i september skadade knät?
Det visade sig för två veckor sen att jag nog gjorde lite mer än bra "skadade mig lite".
Var och träna och efter så satt jag på huk och pratade med en tjej på träningen, när jag reser mig upp så smäller det till i knät och det fastnar i 90 garders vinkel. Och då menar jag verkligen fastnar. Så för att göra en låång historia kort så gick min menisk sönder, skivad och smulad i bitar så nu sitter jag här hyfsat nyopererad igen....

Mitt i flyttkaoset. Vi flyttar ut om två veckor och blir då bostadslösa fram tills påskhelgen men vi mellan landar hos svärföräldrarna och ett lånat hus så det blir bra. Och vi åker till Kanarieholmarna och gör en svenne banan semester på Sunwing. Ska bli så skönt med sol och bad, och inga måsten.

Sen, sen flyttar vi äntligen in och då lovar jag att ni får hänga med på resan, i princip hela huset ska renoveras och vi börjar med att åtgärda inte mindre än tre underbara strukturtapeter :-)
Så vill ni följa med på vår resa så kika in här lovar att uppdatera mer regelbundet.

Nu ska jag försöka få packa en kartong till, en kartong i taget så ska vi nog bli färdiga i tid.

Trevlig kväll :-)

Charlie 5 månader

Alltså vart har tiden tagit vägen?
Idag blir Charlie 5 månader, 5 månader med vår lilla solstråle, för det är han verkligen. Han vaknar med ett leende på och börjar oftast att kvittra på en gång. Han tycker det är okej att ligga en liten stund sen men sen så vill han gärna ha sällskap.
Och så är det generellt, han får ju absolut klara sig mer själv än vad Viggo fick göra, inte jätte konstigt. Nu kan jag istället skratta åt mig själv hur jag i början med Viggo inte en kunde laga middag åt mig själv. Nu lagar jag inte bara middag till mig och Viggo, utan även disken blir fixad (okej inte varje kväll) tvätten tvättas, det leks med storebror osv osv. Börjar nu förstå mig på personer som vid frågan om man kan hålla fler bollar i luften, svarar att ja, vi har flera barn.

Tillbaka till Charlie, han kan rulla runt från rygg till mage och armen följer snällt med nu. Han blir arg efter en stund då han som sin storebror inte har världens bästa tålamod....
Han är oerhört social och pratar gärna med oss andra, söker kontakt med personer vi möte och ger dem gärna ett leende. Han tar gärna i våra ansikten för att känna av oss när han kommer nära.
Han är jätte kittlig och skrattar högt varje gång vi ska byta kläder på honom. Han är nyfiken och följer allt som händer runt omkring honom. Den största idolen är storebror som ju också är den roligaste och ibland lite läskiga (högljudda) personen som Charlie vet.

Vår älskade lilla plutt, du gjorde vår familj komplett <3

Charlies dop

Förra helgen var det dags för dop.
Vi var i samma kyrka i Norrtälje som vi både gifte oss i och som Viggo döpes i.
Allt gick bra förutom en lagom förvirrad präst som glömde både det ena och det andra....
Trist när man har planerat och har anhöriga som vill göra något extra.

Min kusin sjöng även denna gång tillsammans med min moster och de sjöng "Livet i min famn".
Tack igen <3

Denna gång hade jag faktiskt bett om hjälp när det gällde bakningen då maken var borta innan dopet då jag insåg att jag inte skulle hinna/orka och så här i efterhand så var det ett riktigt klokt beslut.
Men tårtorna gjorde jag ju självklart, de får dock ett eget inlägg här...

Tack "J" för denna fina bild av oss!

Till dopfikat höll vi till i de närliggande församlingshemmet, smidigt med sån närhet. Temat för dagen var blått och stjärnor och som vanligt när man är helt färdig med att tända ljus och ta fram kylvaror som hinner man inte fota 100% så ni får ursäkta mina suddiga mobilbilder..

Gjorde ett försök till dessertbord, blev rätt nöjd men det finns ju alltid saker man kan göra bättre.

Vi hade tur med vädret och fick en underbar höstdag med familj och vänner.

Tack alla som kom och firade Charlie <3

När Charlie kom till världen.....

Det har tagit ett tag men nu känner jag att jag är redo att skriva.
Vill bara varna för att detta inlägg kan bli ett väldigt låååångt inlägg!

Den största anledningen till att jag kommer skriva om min förlossningsupplevelse är för att jag vill komma ihåg i framtiden hur tacksam jag är över att jag fick en normal och förhållandevis lätt förlossning denna gång.

Jag kan snabbt bara dra en kortis om min första förlossning. Någon gång kanske det kommer ett inlägg om den men inte just nu.

Jag hade en ganska jobbig förlossning med storebror. Ett galet intensivt öppningsarbete och ett snabbt avslut med sugklocka.
Varken jag eller maken kände oss trygga, hörda eller sedda under den förlossningen och vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss eller vad vi kunde ställa för krav på stöttning, varken under eller efteråt och jag kände mig överkörd, utlämnad och näst intill utsatt för ett övergrepp. Dessa känslor har jag förträngt ganska bra då jag egentligen inte gått igenom min förlossning med någon efteråt professionellt.

Har inte sett detta som ett direkt problem innan det nu var dags för att gå igenom en ny förlossning inom kort. Jag har från mitt första inskrivningssamtal på MVC tagit upp detta med min barnmorska och vi har både jag och maken fått prata med barnmorskan, läkaren och även varit på samtal på Animamottagningen på Huddinge Sjukhus. Vi gick en uppfräschningskurs på profylaxen och skrev ett tydligt förlossningsbrev med hur vi upplevt våra första förlossning och vad vi ville göra annorlunda denna gång.
Trots detta så blev jag bara mer och mer nervös inför den kommande förlossningen och det blev inte bättre av alla skriverier om den bristande förlossningsvården i Stockholm.
När de första små tecknen kom på att förlossningen var nära så fick jag panik. Här måste jag ge min make all eloge för det stöd som han gav mig.

BF kom och gick vilket förvånade oss då storebror kom i vecka 39 +5.
10 dagar över tiden så hade vi varit på överburenhets UL och haft ett MVC besök som bara gjorde mig förbannad. Vi var mer än redo för bebis ankomst. Vaknade vid 05.15 på morgonen och behövde gå på toaletten. Inser då att, jo jag har nog sammandragningar och de kommer med jämnt mellanrum. Började klocka dem och de kom med ca 5 min mellanrum. Väntade en stund med att väcka maken, men kl 06.00 kände jag att det var dags. Vår barnvakt hade minst 1h framkörning så det gällde att inte dra ut på tiden med att ringa dem och med tanke på att första förlossningen tog 10h från första värken tills att storebror var ute så visste vi att denna kunde gå snabbare.
06.30 ringer jag in till förlossningen då vi kommit fram till att vi ville ringa dem vid ett tidigt skede, berättar om den långa framkörningen på barnvakt och får svaret att kom in när ni kan men ring när ni är på väg.
Inser samtidigt att den där timmen nog inte kommer räcka då jag nu har ca 3 min mellan värkarna och börjar känna mig lite stressad över detta. Ringer en granne som lovar att ta storebror till den "riktiga" barnvakten kommer.

Hahaha hann självklart med en bild i värkarbetet. Minen beror på att jag är fullt upptagen med att andas.

Strax efter 08.00 kommer vi in till förlossningen. Känner fortfarande att jag har andningen, värkar och smärta under kontroll men värkarna kommer tätare och blir mer intensiva. Får ligga med CTG i ca 40 min och vi känner av att personalen är lite stressade. Vi var medvetna om hur deras situation var innan så känns det ändå okej. Vi har ju ändå gjort detta en gång tidigare och vi är ju på plats om något skulle hända. Efter ca 50 min så gör de en första undersökning och jag är öppen 3cm.
3 cm herregud, jag ska ju vara öppningsdrottningen (öppnade mig från 3 cm till 9cm på 2h första förlossningen)

Vi får valet att antingen åka hem och vänta eller ta en promenad i korridoren.
Valet var enkelt, de blev en promenad. De sa åt att vara tillbaka om en timme så skulle de ha ett rum färdigt åt oss. Behövde vi så fick vi ju självklart komma tillbaka tidigare.
Under tiden passar vi på att kolla av att barnvakten kommit fram och kunnat byta av grannen.
Tror även att maken hinner med att samtal till chefen om jag inte minns helt fel, nån var det i allafall han ringde....

Efter 40-45 min är jag så kissnödig så att vi bestämmer oss för att gå in på förlossningen igen.
(Varför finns inga toaletter i korridoren utanför förlossningen ??)
Klockan är då ca 9.50. Där i korridoren känner jag att jag fortfarande har kontroll på värkarna genom att andas mig igenom dem. Tyvärr är inte rummet färdigt ännu så vi blir stående i korridoren och det var nog det värsta under hela tiden. Att stå där och höra andra föda när man själv är på väg in, det är ingen hit kan jag säga.
Slutade med att jag gick med händer för öronen genom korridoren. När vi står där och väntar så känner jag helt plötsligt i en värk hur bebisen vrider sig neråt i en spiral och smärtan tilltar avsevärt.
Säger då till maken att nu får de nog ringa efter den där narkosläkaren med ryggbedövningen för nu är det inge roligt längre.
I samma veva så får vi tillgång till rummet och den barnmorska som ska hjälpa oss. Nu är klockan ca 10.10
När barnmorskan som ska hjälpa oss kommer in i rummet så hinner jag bara tänka, åh hjälp hur ser hon ut??
Hon såg i en första anblick helt skräckinjagande ut. Med en stor knut på huvudet inlindad i en lila sjal, en landstinget handduk virad runt över axlarna som en boxare och med både ögonskugga och läppstift i en stark lilafärg så blev jag allt annat än lugn.

Jag står på tå i varje värk och känner att jag tappar kontrollen på andningen. För att ringa efter narkosläkaren så måste de först sätta en infart i armen och den försöker de sätta mitt i en värk, eller rättare sagt hon börjar och det kommer en värk. Eftersom det nu är riktigt jobbigt med värkarna så knyter jag handen så hårt att jag spränger blodkärlet hon försöker sätta infarten i.

Måste ju tillägga att barnmorskan var en helt underbar människa som med sitt sätt lugnade mig så fort hon började prata och chocken över allt lila lagt sig.
Hon inser ganska fort att det inte kommer funka med infarten och bestämmer då att jag ska hoppa upp i sängen för att kunna gör en ny undersökning.
Kl är nu ca 10.15-10.20 och man gör undersökning nr 2.
Har nog redan insett att det där med ryggbedövning det kommer jag kunna glömma men hoppet finns ju kvar.
I samma veva som vi kommer in i rummet börjar jag även "öva" på lustgasen då jag fick panik av den förra gången så hade vi bestämt att vi skulle prova den i ett "tidigt" skede denna gång.
När hon har gjort sin undersökning så konstaterar hon att hinnan buktar och att vattnet inte gått ännu.
Jo  tack, det har jag koll på.
Så hon ber mig att i nästa värk pressa på lite. Sagt och gjort, jag pressar när nästa värk kommer och tjoff där sprutar vattnet ut åt alla håll. I samma veva hör jag henne säga,
- Oj oj lilla gumman du kommer inte hinna få någon ryggbedövning för nu ska du föda barn!
Ja ha kul tänker jag, vad trodde hon annars att jag var där för??
(jag fick efteråt veta att jag öppnade mig från 6-7 cm till vidöppet i den värken)

Hon inser samtidigt att hon är själv i rummet och blir för en sekund lite stressad. Men som en skänk från ovan så kommer det in en undersköterska och frågar om hon behöver hjälp.
-JAAAA för här kommer det en bebis säger hon.

Nu har jag lustgasen i högra handen och maken i vänstra och andas som en galning i masken. Varför var det ingen som sa åt mig förra gången att lustgasen är typ ens bästa vän??
Ber maken att torka, jag tänkte mig i handen för den gled runt i hans men han trodde jag menade pannan så det går en "mikrosekund" innan jag inser att han torkar på fel ställe, - INTE DÄR i handen fräser/flämtar/skriker jag till honom utanför masken, stackarn!!

Det går väl 1-2 värkar, och sen hör jag barnmorskan säga att nu är
- Snart huvudet ute, en värk till!
Och det ända jag kan tänka på är svägerskans beskrivning av "ring of fire", jo det svider lite men är helt okej. Den är ju underbar den här lustgasen!!

Barnmorskan ber mig att ta bort lustgasen, så att jag kan andas mig igenom nästa värk (ska tydligen vara bra för att undvika att spricka..) Slänger ifrån mig masken och vrålar att:
- Då behöver jag en hand till!
Genast känner jag undersköterskans hand i min. Här är nästa stackare.....
Nu är det rätt intensivt och när barnmorskan nu säger att i nästa värk då tar du i så att huvudet kommer ut, så jag tar i allt vad jag kan och klämmer åt både maken och undersköterskans händer och krystar av bara den.
Ploff där kom en unge, inte bara huvudet,
-Oj oj oj oj här  kom en bebis och han kissar och bajsar hör jag barnmorskan skratta fram.

Alltså den där känslan när det där varma lilla bebisen glider ut, den här helt underbar! För nu vet man att det är över, typ.....

10.53 föddes Charlie, 3410kg och 50 cm lång.
Eftersom det gick så fort så finns inga anteckningar på förlossningsarbetet i min journal men 10 krystvärkar och 35 min efter att vi kom in på rummet kom Charlie.
Goa lilla galna unge som hade lite bråttom ut, varför skulle du vänta så länge för att sen spurta på upploppet?

Säg hej till en nyfödd Charlie!

Här är Charlie nu nioveckor gammal

Den här förlossningen blev allt som jag hade önskat till den första, vi hade en underbar barnmorska som kände av mig, hon styrde med en vänlig men bestämd hand och var lyhörd för våra önskemål. Maken och jag hann prata under värkarbetet och jag hade kontroll på andningen och värkarna.
Är så himla tacksam att jag fick en bra "sista" förlossning. Trots hög arbetsbelastning så kände vi aldrig av det på Huddinge Sjukhus, varken på förlossningen eller på BB.

Nu när ni träffat lillebror Charlie så kommer här även en presentation av storebror.
Säg hej till Viggo!

Grabbarna Boys!

Jag har med detta inlägg valt att börja skriva om killarna med namn så mamma, ingen fara!

Instagram, ett skadat knä och drömhuset...

Vill bara påminna om att jag finns på Instagram också. Ni kan hitta mina inlägg där HÄR eller i länken bredvid.
Jag är nog lite beroende av IG, älskar att man kan sväva runt bland olika duktiga använder inom de områden man gillar, # is the shit!!

Idag blir det en lugn dag hemma, gjorde illa mitt knä igår. Sjukt obehaglig upplevelse. Var första gången som jag kände sån smärta att jag höll på att svimma och kräkas, och då har jag ändå fött två barn och haft en mängd gallanfall senaste tiden.
Satt på huk och ställde in saker i ett skåp och när jag skulle ställa mig upp så fastnade knät i vinklat läge, av reaktionen så drog jag snabbt ut det och det var då som smärtan kom. Det svartnade för ögonen och började susa i öronen samtidigt som jag trodde att jag skulle kräkas rakt ut. Är så glad att jag inte höll lillebror i famnen eller nåt för då hade han åkt i backen.
Börjar misstänka att menisken kanske fick sig en smäll, för idag har jag svårt att stödja på knät, det värker och underbenet känns avdomnat, plus att jag inte kan böja underbenet bakåt.
Blir så jäkla trött, inte nog med att gallan spökar ska man behöva göra illa sig också?

Men men...

Lugn och lugn dag förresten, måste plocka undan inför fotograferingen av lägenheten på måndag.
Vi hittade apropå det ett radhus igår i ett jätte barnvänligt område som jag blev helt kär i. Det är en hel del att göra i alla rummen och inte det modernaste köket tex men det finns så mycket potential i huset. En liten trädgård på baksidan med ett inglasat uterum, kan det bli bättre?
Har drömt om huset hela natten. Blir galen på mig själv att jag alltid mentalt flyttar in hus jag gillar. Det gör att jag ju bara blir besviken :-(

Jaha nu har jag en liten herre som behöver en ny blöja bredvid mig hör jag så, på återseende!

Förvärkar och "puppe" chock....

Varning!
Bjuder på en lite "puppe"chock nedan för den som är känslig, kan det vara bra att veta.....

Har nu gått in i v 30 och kan inte längta mer till BF.
Foglossningen från helvetet och sammandragningarna har nu även fått sällskap av rediga förvärkar vilket idag resulterade i att jag ska vila ännu mer fram till måndag då jag ska träffa läkaren för att göra en bedömning om de kan ha påverkat livmodertappen.

Ni som känner mig vet ju hur bra jag är på att ta det lugnt och kan bara enkelt konstatera att jag är såååå uttråkad redan efter 2 hela viloveckor. Förutom att hämta och lämna på dagis så gör jag inte så mycket på dagarna och ändå så har blir det bara värre.
Hur kan det vara sådan skillnad på två graviditeter??

Med lillskrutt hade jag verkligen en dans på rosor inser jag nu så här med nr 2. Mådde hur bra som helst hela graviditeten.
Nu känner jag mest bara att det är en låååååång väntan. Längtar så efter att få träffa vårt lilla underverk. Ska bli kul att se hur lik/olik storebror h*n blir, och skönt att inte vara gravid längre.
Ganska lustigt då jag verkligen tyckte det var mysigt förra gången och verkligen såg fram emot att vara det den här gången....

Men nu är det bara 10 veckor kvar (för jag tänker inte gå över tiden!!) så det är väl dags att börja planera för den nya lilla familjemedlemmens ankomst. Vi har i alla fall bestämt att vi ska använda en vagga som funnits med sedan vi var små i familjen, måste bara bättre på lite färg här och där då den är lite "tuggad" på.
För övrigt så måste vi då skaffa ny madrass, spjälskydd för vagga, lakan, kudde, mm.
Ska leta upp någon med symaskin också då jag hittade det gulligaste tyget hos pappa för ett tag sedan som jag tänkte sy lakan av till bebis.
Sen måste vi snart ta ställning till hur vi ska göra med vagnen, vi har ju liggdelen kvar från storebror, problemet är bara att han fortfarande är ganska förtjust i att åka vagn så att bara ha honom på ståbräda på sidan av kan bli intressant.

Var och tittade som snabbast idag på den City Mini duo och en Urban Jungle Duo (eller vad de nu heter på riktigt) men vi upplevde att han knappt skulle få plats i någon av dem så det känns ju inte som en smart investering direkt. Är lite sugen på Bugaboo "nånting" duo men de är liite väl dyra och frågan är om de är så mycket större. Fördelen är att man kan välja om man vill ha den som duo eller singlevagn och det är ju riktigt smart.
Men men vi får väl köra med två vagnar till och börja med i värsta fall.

Någon som vet vart man kan "känna och klämma" på Bugaboo i Stockholm. Barnens Hus verkar inte ha dem????

Nä nu ska jag fredagsmysa lite och njuta av att ha lite sällskap här hemma.
Trevlig helg på er!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag har hittat min dröm......

Jag har alltid haft en dröm om att driva något eget, ett litet B&B eller liknande och nu har jag hittat något som verkligen skulle vara en dröm att få driva....

Den hittar ni HÄR

Ps. För er som inte orkar klicka vidare på länken så finns huset på Österlen, så nu ska bara maken övertalas.....

Det här med att blogga......

God kväll i stugorna. 

Måste första bara säga vad roligt det är att ni är så många som hittat hit :-)

Ni ökar i antal varje dag så antingen gör jag något rätt eller så har jag ett kraftigt spamkonto kopplat till bloggen ;-)

( Är det någon där ute som kan hjälpa mig med hur man får vettiga smiles, bilr galen på att jag inte får till det...)

Tänkte jag skulle berätta lite varför jag började blogga. 

Både jag och maken har nära familj som bor en bit bort vilket gör att vi inte träffas varje dag. Så när vilden föddes var det ett enkelt sätt att hålla dem uppdaterade med både utveckling och bilder.

Detta plus att maken en än gång skulle åka till den stora sandlådan i öst och missa en del av hans första tid gjorde det till ett enkelt val.

Sen började jag baka tårtorna och fick höra att jag skulle dela med mig av dem och på den vägen är det....

Idag så blir det en salig blandning av det jag tycker om, information av om oss och vad som händer i våra liv. 

Jag har aldrig varit någon "dagbokstjej" (tror jag gjorde ett tappert försök på typ två sidor när jag var liten) men jag har kommit underfund med att har blivit ett sätt för mig att vädra. Plus att jag tycker att det är en väldigt intressant mediaform som jag tror kommer växa sig allt större.

Genom att läsa andras bloggar har jag både hittat nya intressen samt lärt mig en massa bra saker som jag nog aldrig skulle ha lärt mig annars. 

Nu har jag dock kommit till den punkt att jag ibland till och med har lite "blogg ångest" för att jag inte alltid kan komma på något bra/intressant att skriva om och det är ju inte meningen..... 

Sen vet jag ju ingenting om er, eller några av er vet jag ju så klart vilka ni är men jag tror att det finns fler där ute som jag är nyfiken på.

Tycker verkligen det är jätte roligt när ni gör avtryck här inne så säg gärna hej om ni orkar.

Sen är ju också fråga, vad vill ni läsa om och vad är det som gör att ni blir fler och fler????

Puss och kram <3

Mina kära mentor vänner....

När min stora älskling jobbade utomlands så kom jag i kontakt med en anhörig organisation som arbetar med stöd åt anhöriga till utomlandstjänstgörande. INVIDZONEN

Den gäller idag främst Försvarsanställda och Polisen anhöriga men vi exkluderar ingen som är i behov av stöd.
Vi erbjuder olika möjligheter till stöd och utgår från det som passar den anhörige bäst.
Det är allt från mentorering, chatt, mail och telefonstöd och är idag en rikstäckande organisation och vi som är mentorer har alla varit anhöriga vid nåt tillfälle.
Denna förening är helt ideell även om de på kansliet nu äntligen är avlönade för de jobb som de lägger ner.
Den bygger alltså på att på att man ger av sin tid för att stödja andra som har någon anhörig på utlandstjänsgöring.

Igår hade vi projektmöte och tjejkväll inför kommande projekt som är på gång.

Måste bara säga vilka underbara människor dessa fruar, flickvänner, mammor, sombosar och vänner är.
Att vara utan en nära anhörig under längre tid är både påfrestande både känslomässigt, psykiskt och mentalt. Det kan även vara en berg och dalbana med både lugna och skarpa kurvor. Men självklart kan det även vara som viken annan tid som helst. Mycket handlar om inställning och vad man gör av sin "ensamma" tid.
Men att ta sig igenom detta och och sedan välja att stödja andra i samma situation, det är beundrans värt.
Och vilka vänner de är, vi kommer från lika bakgrund, olika delar av landet, i olika åldrar och med olika familjeförhållanden.
Men jag har aldrig känt mig så välkomnad och att folk öppnat sina hjärtan så fort för människor som i princip är "okända".

Vad är det som gör detta?
Att vi alla har ett osynligt band i mellan oss, där vi alla vet vad de andra gått igenom. Eller är det bara så att jag har haft turen att träffa på en grupp som är extremt öppna i sina sinnen?

Är i alla fall evigt tacksam över att dessa människor i mitt liv, för jag vet att om min älskling bestämmer sig för att ge sig ut på "nya" äventyr så vet jag att de kommer finnas där för mig. I vått och torrt och inte tröttna på att lyssna.

En liten ynka oövervakad millisekund räckte...

För att Lillskrutt skulle sätta sig för nära kanten i soffan och trilla bakåt med huvudet före ner i bordskanten.
Han klarade sig men han fick ett litet jack som självklart blödde en del men han blev nog mest chockad. Och det var han nog inte ensam om...

Alltså när ska man vänja sig?
Förstår ju självklart att det bara är att inse att de han kommer trilla och göra illa sig, han kommer bli sjuk och säkert göra en massa saker man tycker är mindre bra men när slutar hjärtat att stanna så fort det händer något???
Ni som känner mig vet ju att jag är "Fru is" i det flesta situationerna men sen Lillskrutten kom så är det något som hänt.
Jag är så sjukt blödig.
Jag som aldrig visat en min och varit riktigt "duktig" på att inte "tjejgråta" (har liksom inte riktigt varit min grej) blir ju typ gråtfärdig minsta lilla sak numer. Visst under amningen förstod jag, med alla miljoner hormoner i kroppen men nu, det borde ha gått över...
Och det är konstiga saker jag reagerar på också??
Men det kanske är något som händer när man får barn....

Men tillbaka till Lillskrutt. Allt gick bra och han har inga men idag, men man känner sig ju som den värsta föräldern någonsin när sådant här händer. Men det är nog bara att inse, man kan inte vara där hela tiden, bara se till att minimera att något händer.
För ett "curlat" barn är inget jag vill ha!!

Tjohooo....

Nu är det nedräkning :-)

Saknar.....

Jag saknar dig varje sekund du är borta. Det är ett hål i mitt hjärta som väntar på att fyllas igen.
Jag längtar tills du kommer hem!

Dåligt samvete och lite ångest.......

Inatt ska "Lillskrutt" sova borta för första gången, alltså jag vet att allt kommer gå super bra och jag litar fullt på morbror/moster och kusinen som ska vara barnvakt men det gör ont i mitt mammahjärta att veta att jag ska lämna bort honom för att roa mig själv. Jag får dåligt samvete, lite ångest och känner mig som världens sämsta mamma. Jag vet att det är helt normalt men...
Vi sitter ju ihop hela tiden annars. Lite extra mkt då "pappa" är borta så mycket. Vill ju inte att han ska känna sig helt övergiven. Vet ju redan nu att han kommer "straffa" mig i morgon så det gäller att pussa på lite extra mycket idag.
-Ni får inte glömma att pussa och krama på honom mycket. (tänk på att han har en liten höns mamma.....)

...

Vill inte gå och lägga mig! Vill inte att helgen ska ta slut! ...

Personligt...

För nästan exakt ett år sen satt jag och vänta på att han skulle åka. 
Nu är det dags igen om några veckor efter mindre än 6 månader hemma. 
Inte alls lika länge som förra gången men likväl igen. Har effektivt lyckats förtränga den kommande resan men nu börjar tankarna komma, hur kommer de närmaste veckorna vara? Hur ska jag orka ladda om? Ska klumpen i magen som jag känt är på väg, växa sig större? Ska hålet i mitt ny läkta hjärta brista igen? Det är ingen rolig tid jag har framför mig men nu vet jag i alla fall vad som väntar mig, på ett eller annat sätt så kommer det långsamt bli bättre även om det först kommer bli jobbigt. Jag kommer stoppa huvudet i sanden och inte prata om det. Jag vet att jag kommer klara det, men jag ser verkligen inte fram emot det...