Fuck Cancer!!

För ganska många år sedan förlorade vi vår älskade mormor i cancer, tror det var 2001 om jag inte minns fel (läskigt hur man fort glömmer...)
Det var första gången som jag såg  denna fruktansvärda sjukdom på nära håll, och det var ingen vacker syn.
Mormor var en sån där mysig mormor som säkert alla har. Hon luktade på ett speciellt sett och kom alltid med en bukett blommor när hon besökte. Kommer även ihåg att hon alltid betalade bensinpengar till pappa om hon åkte med hem efter släktträffar, för rätt skulle vara rätt!
Mormor betydde väldigt mycket för mig och när hon gick bort så var det en stor tomhet i hjärtat hon lämnade efter sig. Sjukdomens tog hennes hjärta långt innan hon gick bort. Hon fick ge upp på slutet, det var en kamp hon inte kunde vinna. Vi satt där hennes närmaste den morgonen när hon somnade in.

I början tänkte jag på och saknade henne väldigt mycket. Men det är som de säger, tiden läker sår. Även om såren aldrig helt försvinner så kommer man på sig själv med att man såret inte är lika stort efter ett tag. Idag kommer jag på mig med att inte tänka på henne så ofta.
Men så händer något, man hör om någon som fått cancer eller förlorat kampen, och då blir jag på en gång påmind. Påmind om att hon inte fick träffa min man, se oss gifta oss, och få våra underbara söner. Men jag vet att hon är min ängel där uppe som sitter och tittar ner, och även om inte jag tänker på henne varje dag, så vet jag att hon ser oss varje dag.

Tyvärr så är hon inte den enda som förlorat kampen, jag har vänner och bekanta som förlorat kampen. Vänners nära anhöriga och kollegor som inte heller orkade kämpa ända till slutet. Idag bär jag mitt armband och tänder ett ljus.

Vi kan alla hjälpas åt för att forskningen ska gå framåt, stöd ung cancer på deras hemsida HÄR

Idag har ännu en människa förlorat kampen mot cancern. Vila i frid och må änglarna omfamna dig på din nya väg.......




//Frusol