Personligt...

För nästan exakt ett år sen satt jag och vänta på att han skulle åka. 
Nu är det dags igen om några veckor efter mindre än 6 månader hemma. 
Inte alls lika länge som förra gången men likväl igen. Har effektivt lyckats förtränga den kommande resan men nu börjar tankarna komma, hur kommer de närmaste veckorna vara? Hur ska jag orka ladda om? Ska klumpen i magen som jag känt är på väg, växa sig större? Ska hålet i mitt ny läkta hjärta brista igen? Det är ingen rolig tid jag har framför mig men nu vet jag i alla fall vad som väntar mig, på ett eller annat sätt så kommer det långsamt bli bättre även om det först kommer bli jobbigt. Jag kommer stoppa huvudet i sanden och inte prata om det. Jag vet att jag kommer klara det, men jag ser verkligen inte fram emot det...