Det kommer bli en låång vår....

Ja så här spenderar jag allt som ofta mina kvällar för att bli av med de här sammandragningarna jag har.
Helgen har verkligen varit mysig med sällskap både torsdag, fredag och lördag. Så idag var förstadagen vi gjorde nåt "bara" familjen. Vi passade på att gå till lekparken och njuta av den härliga solen som var framme idag. Den var väl iof framme igår också men då åkte vi och badade med lillskrutten. Så himla kul att se honom i vattnet. Blir nog bra det här med plask & lek kursen vi bokat nu från och med mitten av mars...

Men idag i alla fall så blev det lite tid ute. Problemet var dock när vi skulle gå hem, det är typ 1,5km hem och på hemvägen fick jag sånna jäkla sammandragningar att jag knappt kunde andas.
Blev att lägga sig raklång när jag kom hem..
Kan  lugnt påstå att jag inte ångrar mitt beslut om att lämna i in min semesteransökan i fredags om att vara ledig både maj och juni.....

Blir typ chockad varje gång.....

Jag går förbi spegeln och ser denna enorma mage. Jag är i v22 och är typ nästan lika stor som när jag var i v30 med lillskrutt. Det är åtta!!! veckor bort. Hur stor kommer jag bli???
Kanske dags att byta namn på honom nu.... Är ju inte liten längre, han har blivit så stor vårt hjärta.
Förnuftig och smart är han också och jag tror nog att han börjat fatta att det är nåt som händer.
Nu har han börjat prata om bebisen i magen även om han nog inte förstår vad som kommer komma....

Tillbaka till mig :-)
Vilken skillnad det är denna gång, har mått som en skurk och har fortfarande riktigt jobbiga perioder med illamående, yrsel mm.

Apropå storlek så var jag ju redan i v 8 så stor att vissa byxor satt tajt, så man kan lugnt påstå att det är lite skillnad.
Nu finns inga bilder att jämföra med tyvärr men det har ju sina orsaker...
Som sagt, det är som natt och dag mellan dessa graviditeter, med lillskrut så hade jag en sån glassig resa, om man bortse från den lilla detaljen att maken fram till v 34 inte var tänkt att vara med under förlossningen så hade jag det såå enkelt, inge ont, ingen foglossning eller annat jobbigt.

Nu har jag sammandragningar sedan typ 6 veckor tillbaka, typ som två knivar som sitter ovanför bäckenbenet fram och i ryggen bak. Känns som om jag drattat på rumpan för min svanskota klarar inte av att sitta på en stol eller liknande utan att domna bort och göra ont. Ont i huvudet och så jäkla trött att jag verkligen får jobba med att vara vaken ibland.
Jag vet att det är jobbigare med ett barn redan men herregud att det ska behöva vara såå jobbigt trodde jag inte. Känner faktiskt nu att det kan få räcka snart.

Men nåt jag inte behöver tänka på är, vem ska vara med på förlossningen. Nu är maken hemma och det är såååååå skönt.
Om man nu bortser från att det gick helt galet fort med mitt öppningsarbete förra gången och kanske inte världens bästa avslut,  så är det skönt att veta att vi kan få en "normal" förlossning denna gång.
Vi har bokat en fortsättningskurs på profylaxen och haft ett gemensamt besök med läkaren inför förlossningen som resulterade i en remiss till Auroramottagningen på de sjukhus som vi ska föda (mer om varför i ett annat inlägg...)

Tillbaka till chocken, förutom att jag är enorm redan nu så började jag räkna på mina semesterdagar och jag skulle om jag vill gå redan till maj. Tål att tänkas på...

Nä nu måste jag gå och sova, ska ha en kundaktivitet i morgon så måste få min skönhetssömn...



Sov gott!

Ultraljud

Har haft fullt upp hela denna veckan och inte har jag mindre att göra ikväll men tänkte ändå ni skulle få säga hej till vårt kommande tillskott.

Tyvärr var bebis inte med på noterna så 100% säkra på om det är en hon eller han kan vi inte vara så det blir en överraskning.
Men är här "hen".

Säg hej till publiken!!



















Samma datum fick som tidigare så i början av juli förhoppningsvis är det dags.
Hoppas verkligen bara att barnmorskekaoset har lagt sig tills dess.....

Nu packa inför hela helgen med underbara vänner. Kommer hem på söndag full med ny energi, det vet jag!

// Frusol

Tjejtårta / girl cake

I veckan fick jag en förfrågan om att göra en tårta till grannens dotter som ska ha åttaårskalas i helgen.
De hade inga speciella önskemål om tema men hon gillar, rosa, lila, marshmallows och hjärta.
Klurade lite vad jag skulle göra och hittade sen de sötaste små marshmallows som jag sett.
Tänkte jag skulle täcka hela tårtan med dem men det blev en liiten missbedömning på mängden så jag fick komma på en nödlösning i mitten. Inte riktigt som jag hade velat gjort det men står man där och de snart ska ha tårtan så får man liksom improvisera.....

Fylld med Ahlgrensbilarfluff och vanilj grädde.
Fluffet är även färgat lila och grädden som jag täckte med blev rosa, så jag hoppas det blev en cool färgeffekt när de skar i tårtan.

Det här med läggningar forts....

Alltså ibland undrar jag vad det är som far i vår kära son, och lika ofta så undrar jag vad vi (jag) gett mig in på med en ny bebis på väg??

De senaste veckorna så har "pappa" jobbat i hemma och det har ju gjort att jag har fått lite avlastning när det gäller läggningarna.
Jag passade därför på att införa nya rutiner samtidigt för att passa på när det ändå blev en ändring.
Har gått jätte bra även om det mer blir en minutens metoden än fem, men det har gått över förväntan.

Men, vissa kvällar är det som om fan flyger i vår käre son. Han kan vara hur trött som helst och vi börja lägga honom en stund efter middagen pga av detta men då är det som om han får ett överslag.
Han slåss (med knutna nävar, vart f-n kommer det ifrån??) skriker, skrattar, springer iväg, hoppar i sängen mm mm.

I min värld finns ju inget skönare än att få krypa ner i sängen när man är så där riktigt trött, men får vår lille vilde så verkar det inte vara fallet.

Så i kväll är en sån kväll när jag undrar hur 17 det ska gå när jag blir själv med två???

Gallbesvär under graviditet...

Något jag absolut inte ens önskar min värsta vän är gallbesvär...

Under min första graviditet så fick jag ett mindre anfall i v19 och två stora anfall efter att lillskrutt hade fötts och jag kan bara säga att det är tusen gånger värre än att föda barn.

Vi satt förra veckan och pratade om detta på lunchen med några stycken och fick frågan hur det kändes??

Tycker min kollega beskrev det som jag inte har kunnat sätta ord på förut och det är:

Ren och skär dödsångest!

Kan nog lugnt påstå att jag hellre skulle föda typ 10 barn utan smärtlindring än att frivilligt gå igenom detta igen. 

Jag hade nya känningar förra helgen och även om det inte var i närheten av ett stort anfall så fick jag ändå lite panik för att gå och vänta på ett nytt anfall är lite som att vänta på en tickande bomb...

Så idag hade jag en läkartid på mvc för att höra om man kan göra något förebyggande?

Då jag inte haft något samband med vad jag ätit så ska jag nu göra både nytt ultraljud och ta en massa prover på lever mm.

Så nu är det bara att vänta och se.....

För övrigt är det snart dags för UL, ska bli spännande att se vem som är där inne, även om vi gjorde KUB UL tidigare så är det ju mycket mer man kan se nu.

Få se också om det är en liten syster eller bror, jag tror på en........

Nä nu ska jag ta min gravid trötta kropp och hoppa i säng, kan ju bara hoppas att jag sover bättre snart än vad jag gör just nu!

Sov gott!